Har precis vaknat försökte få i mig frukost men det gick inte. Sitter och tänker på hur det ska gå till veckan när jag träffar dietisten. På ett sätt känns det skönt kanske dom hjälper mig med mina problem, men i slutändan kommer det väl sluta som det alltid gör, jag sitter och ljuger hela tiden...tex äter du frukost, lunch och middag som det stod på pappret och jag svarar JA fast jag inte ens äter hälften av vad som stod. Om man räknar med att ibland kan jag inte hålla kvar maten i magen, utan måste gå och spy. Jag vet att ni säkert tycker att det låter jätte äckligt, men det är bara så.

Ska jag vara ärlig så började det med att jag åt jätte lite. Men då läste jag boken Gossip Girl och Blair åt jätte mycket en dag men då gick hon och spydde upp all mat. Och jag tyckte att det var ganska smart då kunde jag ju äta mycket ibland. Utan att gå upp i vikt.

Jag tänkte vara riktigt ärlig för en gångs skull.

Jag förväntar mig inta att folk ska orka läsa allt ja skriver, men ja skriver ändå som nån sors terapi. Klara inte av att prata med nån jävla psykolog om mitt liv, så jag tänkte att dehär kanske fungerar bättre. Har provat allt känns det som. Om man läser min journal står det att jag har PTSD med kronisk smärta, deprission och nån sorts ätstörning.

Och det stämmer väl ganska bra. Jag vet igentligen inte vad av det ja tycker är värst, kommer heller inte ihåg hur det känns att vara frisk och ha ett LIV. Men man kan väl säga att jag har tagit mig ut ur deprissionen nu med hjälp av medicinerna. Däremot kan ja inte äta vad dom helst, vissa dagar äter ja ingenting alls och andra dagar äter jag mycket, men spyr sen up all mat. Fast det är det nog bara jag som vet, men att ja har gått ner i vikt vet nog dom flesta. Med tanke på att jag vägde som mest vägde ja 72kg och som minst 39kg.

Men all skit startade med en olycka ja inte klara av att prata om, sitter och försöker att inte få panik just nu men kan inte hålla tillbaka tårarna. Klara inte av att skriva just nu fortsätter kanske sen.....

Liten flicka med blonda lockar,

klär sig gärna i flera sockar.

Håren reser sig på flickans bleka kropp,

hur mycket hon än vill kan hon inte säga stop.

Rädd för allting hon älskat förut,

värst är att fatta egna beslut.

Tom inuti flickans ögon dom hänger,

hon får för sig att alla på henne blänger.

Aldrig förr har hon ångrat något så,

det var ju inte såhär hon ville må.

Lyckan fanns ett stenkast bort,

flickans liv ser ut att bli kort.

det är nog många som kan känna igen sig i den dikten iblan känns det som om den är skriven om mig

hmmmm, vars ska man börja.

Jag var till läkaren som har hand om mina mediciner och det började bra. Hon tyckte att jag såg ut att må bättre ut. Om hon bara visste! Men i alla fall tyckte hon ju såg ut att må bättre och sa att ja skulle fortsätta likadant med medicinerna.

Sen fråga hon hur det gick med vikten...och mamma sa att hon tyckte det gick bra när jag hade nått att se fram emot, men hon trodde att jag hade gått ner igen. Då fråga läkaren om vi ville kolla vikten NU så behövde vi inte fara in senare i veckan, och mamma sa ja. Hade gått ner 1,5kg plus att ja hade jeans och tjock tröja på mig, sist jag kolla hade jag bara underkläder.

Men hon sa bara att hon tyckte att vi skulle ta upp det med barnäkaren, så nu måste ja träffa barnläkaren och dietisten nästa torsdag.

Okey, det har varit en skit dag än så länge och den kommer förmodligen inte bli bättre...Mamma sa igår kväll att ja måste fara och kolla vikt nu på TORSDAG!!!! Måst verkligen dricka mycket före för jag vet att jag har gått ner. Klarar inte av att hålla vikten jag mår så jävla dåligt då. Nog sör att jag kommer förmodligen aldrig bli nöjd med min kropp. Att inte alla kan förstå att det INTE är mer fett jag behöver utan muskler. Men nä, dom tycker att ja ska bli tjockare än ja är nu... okey ska fara till en läkare som har hand om mina mediciner mot deprission snart.

Jag har ar typ 1000 olika läkare känns de dom.

En som ja ska till snart snart, en som är barnläkare som håller koll på vikten som tycker att ja har anorexi, en dietist och ett helt team som håller på med smärt-rehablitering (läkare, sjukgymnast, arbets-terapeft och psykolog) fast ja behöver nästan bara träffa sjukgymnasten nu för tiden. 

Okey har precis skaffat bloggen och fattar inte riktigt hur det funkar

men man lär sig med tiden hoppas jag.